Livet leker diskjockey, mixar ihop skivorna med genomen från våra föräldrar, och justerar reglagen på mixerbordet. Men det är inte alltid som mamma och pappa är överens om hur hög volymen ska vara. Precis som dina föräldrar spelar olika roller i ditt liv medan du växer upp spelar deras gener olika roller när du utvecklas i livmodern. Ibland är det så att en gen som kommer från mamma alltid är tyst – den aktiva genkopian kommer från pappa. Men det händer att vi får tysta gener från pappa också, och då är det genkopian från mamma som får spelas med maxvolym. Ett antal av de här generna underlättar för spädbarn att växa och utvecklas. Märkligt nog verkar det som om pappa slår av gener som skulle begränsa tillväxten, medan mamma kompenserar för det genom att slå av gener som främjar tillväxt.

Hittills har ungefär 80 sådana gener beskrivits hos däggdjur, och även om de utgör mindre än 1 % av det humana genomet blir effekterna av dem ytterst märkbara. Ett exempel är IGF2-genen, som kodar för ett protein som är involverat i embryonalutvecklingen. Det är en tillväxtbefrämjande faktor som tystas av honor när de tillverkar äggceller – från mamma får du alltid en tyst genkopia. Försök med möss har visat att de nyfödda mössen är mycket större vid födseln om mammas IGF2-gen inte tystas. Mycket höga doser av proteinet dödar växande embryon i livmodern. En människa som inte har kunnat ärva en tyst genkopia av IGF2 får Beckwith-Wiedemanns syndrom. Spädbarn med sjukdomen väger mer än dubbelt så mycket som normala barn. Det gör att det finns en risk för missfall, men med modern medicinsk teknik kan de allra flesta spädbarn överleva trots sin sjukdom. De får dock, precis som ligrar, kortare livslängd. Om IGF2-genen från mamman inte tystas kan vissa typer av cancer bli följden. Det är en av de största riskerna för barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom.