Om vi tar en närmare titt på våra avlägsna bladförsedda släktingar ser vi hur växterna har utvecklat ett likartat sätt att reglera embryonaltillväxten. Üli Grossniklaus (vid Universität Zürich, Schweiz) upptäckte en tyst gen i en varietet av krasse och uppkallade den efter häxan Medea i den grekiska mytologin. Enligt Euripides tragedi dödade Medea sina barn sedan hon hade förråtts av argonauternas ledare Jason, som hon hjälpte när han hade fått i uppdrag att stjäla det gyllene skinnet, Medea-genen i Ülis krasseplantor tillverkar ett repressorprotein som tystar en annan gen som är involverad i embryonaltillväxten. Üli döpte den genen efter ett av Medeas mördade barn, Pheres.

Medea-genen är tyst när den ärvs från hanplantan. Den aktiva genkopian från mamman fungerar så att den håller Pheres-genen tyst i avkomman som håller på att utvecklas. Utan en aktiv Medea-gen går fröutvecklingen snett så att det blir små feta embryon. Det påminner om musembryon, när tystandet av Igf2-genen misslyckas. Sådana embryon dör när fröna torkar ut innan de går in i sitt vilostadium. Sådana knubbiga mutanter kan dock räddas om man odlar dem in vitro, och de vuxna individer som blir resultatet av sådana vävnadskulturer är normala och friska. Det verkar som om de tillväxtmodererande effekterna hos häx-genen från den grekiska mytologin endast behövs under embryonalutvecklingen. Trots likheterna mellan djur- och växtsystem i det här avseendet vet vi inte om det är DNA-metylering som håller Medea tyst.