Så vad har detta med epigenetik att göra? Li-Huei Tsai’s team vid Massachusetts Institute of Technology har funnit bevis att miljöberikning kan leda till en fundamental förändring i hjärncellens program –instruktionerna som beskriver hur nya celler görs. Vad som förändras är den faktiska formen hos DNA-paketet i varje cell, en modifiering av dess epigenom.

För att sammanfatta; förändringar som inte påverkar DNA-sekvensen kallas epigenetiska – de förändrar sätter på vilket DNA är lindat i kärnan. DNA är lindat runt proteiner som kallas histoner, som tråd på en rulle, och de bildar tillsammans ett paket som kallas kromatin. De karaktäristiska egenskaper som förändrar kromatinpackningen är mestadels kemiska förändringar, antingen på DNA:t självt genom metylering av enskilda DNA-baser, eller på histonproteinerna som DNA vindas upp kring, genom modifieringar som acetylering eller metylering. Dessa modifieringar kan göra delar av kromatinet mer tätt packat, vilket i det fallet tystar generna i DNA-regionen, eller mer öppen, vilket slår på generna. Tsais grupp visade att miljöberikning ökar acetyleringen av histon-rullarna, vilket gör kromatinstrukturen mera öppen och aktiverar ett stort antal gener.

På vilket sätt minskar det här risken för demens? Både Savonenkos och Tsais team mätte vad som förföll vara en förbättring av hjärnans prestationsförmåga med hjälp av flera markörer: hastigheten med vilken nya hjärnceller bildas; antalet nybildade eller återetablerade kopplingar mellan celler; och förmågan hos dessa kopplingar att präglas för inlärning, vilket kallas ”synaptisk plasticitet”. Vad de fann var att möss som hölls under miljöberikade betingelser hade en ökad hjärnmassa på grund av nybildning av celler. Dessutom visade mikroskopiska undersökningar att antalet kopplingar ökade, medan experiment med elektriska signaler i hjärnan visade att den synaptiska plasticiteten blev större och försöksmössen uppvisade förbättrad inlärningsförmåga och minnesåterhämtning.