Gatorna och torgen i den här lilla universitetsstaden genomsyras av kultur, historia och atmosfär, men invånarna själva uppträder stringent, reserverat och diskret. Ett effektivt taxiföretag tar mig till mitt första intervjuobjekt. Susan Gasser (vid Friedrich Miescher-institutet) tillträdde nyligen som chef för ett av världens ledande centra för biomedicinsk forskning. Jag har tur som lyckas få tag på henne på en lördag, när hon tar igen sig efter en intensiv vecka. Vi sitter uppe på hennes veranda och tittar ut över floden med en strid ström av holländska pråmar och Rhenfärjor.

”Jag ser epigenetiken som cellens minne”, förklarar Susan. ”I en flercellig organism måste varje cell veta var den kommer ifrån och vart den är på väg.” Hudceller ska bilda fler hudceller, leverceller nya leverceller, och så vidare. ”Olika, högt differentierade vävnader har exakt samma genetiska grundmaterial, men ändå så ’vet’ de att de är olika. För mig är epigenetiken en sorts minne som gör att cellen vet vad den är och vad den ska bli i morgon.” Jag blir helt fascinerad och frågar hur celler kan ha ett minne. ”Det här minnet skapas genom posttranslationella modifieringar av proteiner och DNA, huvudsakligen...”, hon gör en paus, ”eller också av strukturen. Det är ett minne i både tid och rum, och ett modifieringsbaserat minne”, förtydligar hon.

”Genetiken är hårdvaran, arkitektens ritning, och talar om hur det ska vara. I epigenetiken finns det ett inslag av slump, som inte fast installerat i hårdvaran.” Susans arbete är inriktat på den rumsliga komponenten i det epigenetiska minnet, hur våra kromosomer är packade inuti den pyttelilla cellkärnan. Hennes forskargrupp utnyttjar fluorescenstekniker för att spåra och följa olika komponenter i kärnan medan de kopplas ihop i jästceller. Jag frågar henne vad denna forskning får för betydelse för människor i allmänhet.

”Det är inte så viktigt att min farmor förstår epigenetik. Men det är viktigt att alla under 18 är medvetna om att vi kan sekvensbestämma vilken gen som helst från vilken varelse som helst. Sedan måste de också förstå att även om man känner till sekvensen för hela ditt genom så räcker det inte för att veta hurdan du är, eller om du kommer att bli sjuk eller ej”, försäkrar hon. ”Din identitet finns inte programmerad i råsekvensen i ditt genom, utan hänger i hög grad på den här ’minnesgrejen’. Den är mycket formbar och beror i hög grad på hur du lever. Eller när man tittar på en enstaka cell beror den på vad cellen har gått igenom. ”

”För tio år sedan skulle jag ha sagt att det som är viktigt är att människor förstår själva genen, men nu skulle jag säga att även om genen är viktig så är den bara början. Där finns en väldigt stor del av oförutsägbar variabilitet; vissa aspekter både av arvet och av miljöpåverkan på cellerna, som inte ändrar den grundläggande genetiska informationen, men som ändrar hur den kommer till uttryck. I grunden är det den slumpmässiga komponenten som ger oss variation i livet.” Susans kloka ord känns lugnande. Vi lever trots allt i en tid när genetisk information kan köpas och säljas av olika företag. Men eftersom enbart DNA-sekvenserna inte räcker för att förutsäga våra öden, får nog informationslystna företag tänka sig för både en och två gånger.