På tåget till München börjar jag undra vart den här nya kunskapen ska leda. Vad betyder epigenetiken egentligen för mänskligheten? Vi kan styra våra mest grundläggande molekyler – men innebär det att vi kan ändra vårt öde? I Tyskland är man väl medveten om att sådana tekniker kan få en negativ användning, och därför är man ganska konservativ vad gäller alla typer av genetisk forskning. ”Här i Tyskland finns det en utbredd rädsla för allt som har att göra med biologiska behandlingar”, bekräftar Axhel Imhof (vid Ludwig-Maximilians-Universität München).

”Det börjar med stamcellsbehandlingar och sträcker sig vidare till genterapi och allting som på något sätt gör något med celler – utom kemiska behandlingar.” Genom tyskarnas inställning till genetisk forskning har de faktiskt missat ’biotekniktåget’ och var väldigt tveksamma till att delta i det s.k. Hugo-projektet. När Axel träffar sina släktingar kan han få höra saker som ”jag förstår ju inte riktigt det där som du håller på med, men jag är rädd att du gör något otäckt.” Han tror att den naturvetenskapliga undervisningen i skolorna kan eliminera det problemet.

Axel medger att forskarna får ta en del av ansvaret för allmänhetens felaktiga bild. ”Forskarna vill få fram pengar till sin forskning. När de beskriver vad de håller på med kan de väcka förhoppningar som de sedan inte alltid kan infria. Men samtidigt måste de väcka förhoppningar för att få några pengar från icke-specialisterna på olika myndigheter.” Olika strategier för att utbilda allmänhet och politiker i viktiga vetenskapliga frågor kan göra situationen bättre. Axel arbetar med flugor, jäst och bakterier, så han behöver inte vara särskilt orolig att några nya lagar skulle förbjuda hans forskning. Hans forskargrupp intresserar sig för de enzymer som kan påverka hur histonproteinerna samverkar med DNA. I slutänden skulle han vilja lösa den epigenetiska koden.