Neapel – omgivet av Tyrrenska havet, vulkanen Vesuvius och den idylliska ön Capri – har en färgstark historia som går tillbaka till det antika Grekland. Jag blir genast förtrollad av stadens vibrerande gatuliv, kaotiska trafik och smala, vindlande gränder, fyllda med hantverkarverkstäder. Jag kryssar fram genom stadens jäkt och larm och samlar intryck från gångna århundraden, innan jag försvinner ner i en av många utsmyckade T-banestationer. Jag beger mig till Istituto Dulbecco Telethon vid IGB CNR för mitt nästa forskarmöte. Om Valerio Orlando inte vore forskare skulle han ha varit filmregissör, i samma genre som Federico Fellini, men han förklarar att ”mitt långsiktiga intresse är att förstå hur celler bibehåller – och kanske förändrar – sin identitet genom att ändra organisationen i sina kromosomer”.

Valerios forskargrupp undersöker hur det går till när våra gener låses, stängs av och senare eventuellt aktiveras på nytt. Deras rön om styrningen av genomet kommer främst från bananflugor, även om de har utvecklat metoder för att studera däggdjursceller in vitro (”i provrör”). Både flugor och däggdjur utnyttjar s.k. homeotiska gener (”kroppsplansgener”) när de växer och utvecklas. För ett femtiotal år sedan upptäcktes homeotiska mutanter, t.ex. flugor som hade ben på huvudet i stället för antenner. Mer nyligen har forskarna insett att det finns ett minnessystem som styr uttrycket av de homeotiska generna med hjälp av två proteinkomplex som har motsatt effekt. Proteinerna i Polycomb-gruppen ser till att homeotiska gener stängs av, medan de i trithorax-gruppen fungerar tvärtom. Om något av proteinkomplexen inte fungerar som det ska, kan det leda till enorma förändringar av cellidentiteten, förlust av stamceller och cancer.

Målet på lång sikt att förstå de intrikata mekanismerna för hur proteinerna påverkar kromosomstrukturen, och hur de kopplar av och på olika gener. ”Minnesproteinerna är knutpunkten mellan homeostas och differentiering. Vi vill öppna ett fönster för att programmera om genomet”, förklarar Valerio. ”Genom att angripa minnessystemet tror vi att vi skulle kunna ändra ödet för normala kroppsceller. De skulle kunna hitta tillbaka till sin tidiga ungdom”, säger han upphetsat. ”Man kan kanske jämföra det med att lyckas ta sig ur den rituella cykel av liv och död som neapolitanarna känner så väl till.”