Min resa går vidare till de skotska lågländerna, och jag är nästan så långt norrut man kan komma i Storbritannien. Edinburgh har varit en författarnas, filosofernas och monarkernas stad, och den är alltså en rik källa till information om det skotska folkets öden och äventyr. Men jag kom faktiskt inte hit för att träffa någon skotte. Vid mitt korta besök får jag i stället stifta bekantskap med en av stadens många utländska invånare. Irina Stancheva (vid University of Edinburgh) är av ryskbulgariskt ursprung och stammar från en lång rad biologer. ”Jag hatar bananflugor, för när jag var barn brukade mina föräldrar åka iväg på semester och lämna mig hemma för att ta hand om alla flugor.” Men nu betyder forskningen så mycket för henne hon kan vara kvar på labbet långt in på småtimmarna.

”Den första forskningsartikel jag läste som student var Adrian Birds artikel om DNA-metylering.” Och därmed var hon fast. Den fick henne heltänd denna form av biokemisk märkning som kan stänga av gener. ”Jag bestämde också att den enda plats som jag ville vara på var Edinburgh – det har gjorts så många spännande vetenskapliga upptäckter där.” Nu när hennes dröm gått i uppfyllelse deltar hon aktivt i arbetet med att ta reda på hur generna kopplas på och stängs av. Jag blev överraskad över att upptäcka att så många gener normalt är tysta under hela embryonalutvecklingen. I sin forskning letar Irina efter avvikelser från det normala DNA-metyleringsmönstret hos cancertumörer. En sådan förändrad märkning kan stänga av fel gener.

Programmeringen av en cell är ytterst noggrant avvägd, och cancer uppstår ofta när något går på tok med programmet. Varje cancertumör är unik, men hicka i programmet kan av en händelse tysta s.k. tumörsuppressorgener. Dessutom kan den tredimensionella strukturen hos DNA:t och de histonproteiner som är knutna till det förändras, så att cellen får en helt ny personlighet. Om vi kunde förstå de komplexa mekanismerna bakom sådan ”epigenetisk hicka”, skulle det hjälpa oss att hitta en lämplig behandling.