Utöver Eiffeltornet kan ”Ljusets stad” locka med otaliga andra sevärdheter, mycken historia och känsla. Det dröjer inte länge förrän jag står framför det stora Panthéon, vilorum för Paris skyddshelgon Geneviève. I den korintiska kryptan finns också stoftet efter Marie Curie, som upptäckte radium. En kort promenad tar mig till Curieinstitutet, som är uppkallat efter henne och ägnat åt cancerforskning. Där, längst in i en rosenträdgård, träffar jag Geneviève Almouzni över en kopp kaffe.

”Jag forskar kring sambandet mellan genetik och epigenetik.” Geneviève beskriver det hela med en artists ögon, inspirerad av sina gamla balettlektioner. ”Om du tänker dig generna som dansare och cellkärnan som en scen, skulle epigenetiken vara koreografin. Då kan generna kanske framföra Svansjön i levercellerna, Törnrosa i nervcellerna och Eldfågeln i muskelcellerna.” Hennes grupp studerar en sorts elegant koreograferade knyten i kärnan som kallas nukleosomer, och som finns med jämna mellanrum längs den långa DNA-strängen. Nukleosomerna består av histoner som är märkta på olika sätt och som därigenom påverkar generna. Vissa forskare kallar det för en histonkod.

”Oavsett om det finns någon kod”, säger Geneviève, ”så måste cellerna kopiera både DNA:t och det sätt som det är organiserat på för att hålla genomet intakt.” Detta är den stora utmaningen i den postgenomiska eran. ”Större instabiliteter i genomet är kopplade till sjukdomar som cancer”, fortsätter hon. ”Studiet av histonmetabolismen kan mycket väl leda till nya metoder för diagnostik och behandling av cancer.” Hittills har kemoterapi – cellgifter – utgjort den effektivaste cancerbehandlingen, men biverkningarna är mycket påfrestande – kroppsligt och själsligt. Behandlingsstrategier baserade på specifika biologiskt aktiva molekyler kan vara framkomliga vägar till mindre påfrestande behandlingsformer.

När jag vandrar genom Montmartres slingriga gator och kikar in genom fönstren i murgrönetäckta hus och konstnärsateljéer glömmer jag tillfälligt den formliga belägringen av turistbussar vid Sacré-Cœur strax intill. I den rustika miljön på ett tyst patisserie berättar Vincent Colot (vid URGV Evry) för mig om sin forskning på en varietet av krasse. Vincent försöker reda ut den naturliga variationen. ”Vi vill veta vilka skillnader som inte orsakas av att själva generna varierar utan av att den epigenetiska tolkningen av dem skiljer sig åt”, förklarar han.

Jag blir nyfiken och frågar om han kan ge några exempel på naturlig epigenetisk variation. ”Vi kan börja med ett vackert exempel på en epimutation i en variant av en växt som Linné isolerade i Sverige”, börjar han. Gulsporren växer längs vägkanterna runtom i Europa. Normalt har den blommor som påminner om dem hos lejongap. I mitten av 1700-talet hittade Linné en ovanlig naturlig variant, med radiärsymmetriska blommor. En mer ingående undersökning har nyligen visat att denna mutantblomma är resultatet av en hypermetylering av Lcyc-genen, och att det inte är fråga om någon mutation i genens DNA-sekvens. Denna reversibla förändring av DNA:t innebär att en mutant gulsporre under sin livstid kan återgå till att vara en normal planta. Vincent berättar att det finns en rekommendationen för växtförädlare i Frankrike att garantera mindre än 5 % variation hos avkomman till jordbruksväxter. Men i verkligheten är det för vissa arter så att avvikande plantor uppkommer mycket oftare än så. Orsaken är ännu ett mysterium. En sak är dock klar. Det finns helt uppenbart för stor naturlig variation för att förklaringen enbart skulle kunna vara genetiska mutationer. ”Genetiken är uppbyggd kring tanken att det enbart är DNA-sekvenserna som ansvarar för ärftliga förändringar av fenotypen”, fastslår han. Hans uppfattning är i stället att en del av den naturliga variationen troligen beror på epimutationer, precis som hos den vilda gulsporren. ”På något sätt kan miljön få en långsiktig påverkan, som kan föras vidare genom generationerna”, tillägger han.