Följande morgon stiger jag på ett KLM-plan på Amsterdams flygplats Schiphol för att resa till Sverige. Vi går ner i Stockholm – Greta Garbos och Ingrid Bergmans födelsestad. Skärgården sträcker sig åtta mil österut från staden och består av mer än 24 000 öar utspridda i Östersjön. ”Broarnas stad” är belägen på fjorton öar i Mälaren och lyckas förena den gamla världens charm med moderna höghus. Med ett nytt och fint svenskt tåg åker jag till Huddinge, där jag ska träffa Karl Ekwall (vid Karolinska Institutet).

Karl berättar om hur gener både kan slås på och stängas av, att det alltså finns positiva och negativa regulatorer av genuttrycket. ”Gener kan uttryckas olika i en levercell respektive en hjärncell, och det kan regleras av epigenetiska markörer”, förklarar han. En del av de markörerna är modifieringar av histoner, de basiska proteiner som cellerna använder för att förpacka DNA:t. Det kom ett stort genombrott på det här området 1996, när några forskare isolerade enzymer som ändrar de epigenetiska markörerna. Precis som Fred är Karl medveten om att en insikt i hur de epigenetiska mekanismerna fungerar kan leda till nya läkemedel. ”Det är viktigt, eftersom de epigenetiska markörerna har blivit fel vid många sjukdomar. Det gäller exempelvis vid cancer, där det är det som ger upphov till tumören.” Karl studerar histonmärkningen i en annan typ av jäst, som inte används till bröd, öl eller vin.

Fissionsjäst är en kusin till den avknoppande typen. Båda arterna har ungefär 2 000 gener gemensamma med människor. Karl och hans grupp arbetar fram en karta över de epigenetiska markörerna i hela jästgenomet. De markerar de punkter där enzymerna binder för att ta bort märkningar som t.ex. acetylgrupper. ”Syftet är att förstå hur enzymerna egentligen gör när de reglerar genomen”, förklarar Karl. Nyligen upptäckte han något oväntat. ”Precis samma enzym som ska transkribera generna är faktiskt inblandat i att stänga av delar av genomet.” Den här helt nya rollen för mellanledet mellan den genetiska koden och det funktionella proteinet pekar på hur mycket som ännu återstår att ta reda på om hur DNA regleras.

Och i och med det avslöjandet blir det från Sverige som jag vinkar farväl till mitt epigenetiska äventyr. Jag har besökt tio länder runt om i Europa, och egentligen bara skrapat på ytan av detta spännande forskningsområde. Ändå har detta lilla smakprov på epigenetiknätverket öppnat mina ögon för ett nytt språk, ett nytt sätt att tänka på DNA och gener. Orden är de samma, men grammatiken utvecklas exponentiellt, och den bild som träder fram är väldigt annorlunda mot den som målades upp av mina gamla biologiläroböcker. Allt kan sammanfattas med orden ”Ner med dogmen”!